Så mycket sockgarn, så lite tid

Häromdagen ryckte det lite i sockstickarnerven. Jag behöver fortfarande små projekt som kan fungera distraherande från några riktigt långdragna wips, och bakgrundssockor är ett utmärkt alternativ. Det är sedan gammalt.

Jag var dock osäker på om jag hade något sockgarn på lager, så jag studsade iväg till garnskåpet för att inventera. Mina fynd kan skådas nedan:

IMG_20160819_165233

Hrrm. Det fanns med andra ord lite sockgarn. Jag blev både förfärad och förtjust, men mest det senare. Det var väldigt roligt att gå igenom alla nystan och minnas hur de kom att hamna i min garnstash: Ett nystan köpte jag i Edinburgh, ett annat i London. En härva var det första garnet jag köpte från en indiefärgare, andra har jag köpt på bloppisar eller fått av fina vänner. Det är också stor bredd i märken och färger jämfört med min övriga stash som är mer restriktiv.

Så vad blev det då av denna arkeologiska utgrävning? Ett par sockor är på god väg att bli klara. Mönstret heter Stepaside och är väldigt tjusigt med en spetspanel som mer ser ut som flätor än något annat. Det syns dock inte jättebra på min sockblockare, så när båda strumporna är klara ska jag ta några ordentliga bilder. Garnet är ett nästan-neonrosa från Schoppelwolle.

20160823_192453-1

Sockor i all ära, men jag är tveksam till om jag kommer kunna hantera att sticka sockar av allt detta garn. Har ni mycket sockgarn? Vad gör ni av alltihop?

Second verse, same as first

Det har varit lite tyst på bloggen det senaste, mest för att jag haft noll och ingenting att visa upp. Mina nuvarande wips är alla som stickningens motsvarighet till surdegsbröd – oerhört långdraget förarbete men förhoppningsvis blir resultatet något som kan fotograferas i ett shabby chic-kök och få miljoner likes på livsstils-instagram.

*paus för livskris och bearbetning av  världens mest ansträngda metafor*

För nån vecka sedan fick jag dock ett litet bryt och var tvungen att sticka något som inte tog lika lång tid som uppförandet av Stonehenge. Valet föll på babyvästen Ria, designad av Maria Montzka.

13651685_293560024335342_1084178617_n_medium2

Detta projekt tog i princip ingen tid alls från uppläggning till avmaskning. Jag nös och en färdig väst trillade av stickorna, ungefär. Okej, inte riktigt, men det kan omöjligt tagit mer än två avsnitt av The Great British Bakeoff att slutföra denna lilla sockerbit till livstycke.

Garnet är dubbelt Holst Garn Supersoft i färgen Plum, och jag använde stickor 3,5 mm. Tittade inte så noga på stickfasthet etc. men den färdiga västen bör passa en nyföding upp till tre månader kanske. Knapparna är i trä och köpta på Kaki i Åre. Jag cyklade 22 kilometer för att få tag på dem. Hashtag livet på landet.

I hörnet på bilden skymtar för övrigt något jag varit besatt av den senaste tiden: krukväxter i alla dess former. Just detta är ett palettblad. Jag har aldrig haft gröna fingrar, men sedan jag lyckats hålla fyra pelargonier vid liv i tre månader växte (höhöh) mitt självförtroende enormt. Överväger nu att skaffa ett helt hyllsystem enbart för mina sticklingar. Gissar att jag tappar intresset halvvägs in i oktober och får försöka hitta nya föräldrar till 64531 småplantor.

tumblr_ncjc6ucevy1rp0vkjo1_500

Mvh, min självbild just nu

 

l00t

I juni och början av juli var jag i Stockholm ett par omgångar (för en möhippa och ett bröllop – när blev jag så gammal att jag har vänner som går och gifter sig?). Eftersom jag hade lite tid över båda gångerna hann jag också med att besöka ett par garnaffärer och med besked överskrida min garnbudget för detta kvartal.

Makeri 14 är en pytteliten butik i Gamla stan, som på ett magiskt sätt lyckas trycka in massor av garn på ingen yta alls (misstänker en undetectable extension charm. Ni som vet, vet). Det finns även många fina stickböcker och -tidningar, och hela urvalet känns modernt och genomtänkt. Jag plockade på mig en hel del.

20160710_195632-1

Ovan syns två sorters isländskt garn – tjockt, ospunnet plötulopi och det tunna spetsgarnet einband. Plötulopin tänker jag mig ska bli en Rusty cardigan (finns också under namnet Rydraud). Av einband-garnet ska det bli en Lattice, är planen.

På Makeri 14 säljs också Supersoft-garnet (som också finns hos t.ex. Magasin Duett), och jag köpte fyra nystan som redan hunnit bli en kofta (bilder kommer förhoppningsvis snart, ska bara bli frisk från en monsterförkylning först). Jag köpte även två nystan av sockgarnet Socks yeah!, som är på god väg att bli ett par sockar till sambon.

20160710_195846-1

Jag hann också inom garnbutiken Litet nystan, som inte alls är så liten. Mycket stort utbud och många lite lyxigare garner (Madeline Tosh, Malabrigo, Anzula Yarns, m.fl.). Jag köpte en tröjmängd av merinogarnet Yaku 4/16 i en ljust blågrå färg, samt ett mörkgrått nystan. Jag hade först tänkt sticka en Stasis, men hittade sedan Joji Locatellis tröja Nightscape och drabbades av svår beslutsångest. Hjälp mottages gärna i kommentarerna.

20160710_195422-1

 

And I was like: Baby, baby, baby, ooh

violettainsta

Det verkar inte gå att sluta sticka bebiskläder. Små, portabla projekt innebär att jag slipper en hög svettig ull i knät rankas högt under dessa varma sommardagar. Här ovan syns den lilla hjälmmössan Violet från första numret av Making magazine (rekommenderar starkt att bläddra igenom förhandstitten, det är en hjärtslitande vacker publikation). Garnet är en handfärgad bfl/silke-blandning såatteh. Lyxbebis.

Jag har också slutfört två små koftor, båda stickade efter samma mönster – Islay av Gudrun Johnston. Den gröna är gjord av resterna från min egen Islay-kofta, och fick rosenröda, lätt melerade knappar. Den blå med gammelrosa knappar är stickad i dubbelt Magasin Duetts Supersoft jag haft i stashen i flera år. Jag tror färgen heter Robin’s Egg.

Det kanske inte behöver sägas att jag gillar detta mönster (i och med att jag de facto stickat det tre gånger), men oj vad jag gillar detta mönster. Detaljerna vid halsringningen är ljuvliga, och vad jag förstått är v-ringat perfekt på småttingar som ju sällan har så mycket till hals. Skönt att slippa knappar som skaver de små dubbelhakorna, kan jag tänka mig.

Slutligen så har jag ett projekt som är så gulligt att jag nästan vill sätta en sådan där VARNING FÖR SÖTCHOCK-rubrik som clickbait-artiklar med bebisuttrar brukar ha. Jag menar, titta på det här:

DSC_0508 (2)

Detta är sparkbyxan och mössan Daffodil av Anna Nilsson, som även designar under namnet Playsweetmusic. Jag köpte mönster, garn och knappar som ett kit hos Majas manufaktur. Både byxan och mössan stickas sömlöst med många fina detaljer och smarta lösningar – titta bara på axelbanden med i-cordkanter och mössans små öronlappar! Över sparkbyxornas bakstycke stickas även förkortade varv för att göra plats åt en liten blöjrumpa. Ja ni hör ju. VARNING FÖR SÖTCHOCK som sagt. Knapparna Maja valt ut är också hejdlöst gulliga, vsg för närbild.

daffodillknapp

FJÄRILAR! GÖLLIT!

Inget av ovanstående har stickats med någon särskild mottagare i åtanke – släktens minsting har nog redan hunnit bli för stor för dessa plagg. Jag får väl vänta på att ytterligare någon släkting eller bekant reproducerar, och har därför lagt kläderna i en lavendeldoftande låda så länge. Visade lådan för en vän som med ord sa ”vad fint!” men med sin blick sa ”sök hjälp”, så jag antar att detta blogginlägg kan kategoriseras som utlämnande/personligt/hudlöst. DÖM MIG INTE.

/Anonyma Bebisklädstickares grundare

Lära sig något nytt

Jag har fastnat i ett stim av bebiskoftor. Jag har en och en halv miniversion av Islay i gömmorna, sneglar längtansfullt på Wee Chickadee av Ysolda Teague, och häromsistens avmaskade jag en liten liten islandskofta, vilken detta inlägg kommer handla om.

Denna besatthet av att sticka små kläder till små människor har två huvudorsaker: 1. min kusin har precis blivit förälder till en helt ljuvlig liten skrutt, och 2. Bebiskläder är ett utmärkt sätt att öva på nya tekniker. Skulle något gå snett är det känslomässigt mindre förödande att ha förstört en tröja som bara tog några timmar att sticka, snarare än ett plagg i vuxenstorlek.

För någon månad sedan hittade jag ett par överblivna nystan lett-lopi i garnskåpet, och bläddrade igenom boken Knitting with Icelandic Wool (bra bok!) i jakt på inspiration. Jag fastnade för barntröjan Kría, som i original stickas runt, steekas med hjälp av symaskinssöm och sedan utrustas med ett (*konstpaus*) blixtlås.

Blixtlås i kombination med stickat inger mig oförklarliga känslor av vrede, avsky och kränkthet. Detta var alltså inte ett alternativ. Jag hade heller ingen symaskin vid tillfället, så det blev till att leta andra lösningar.

På Kate Davies blogg hittade jag en tutorial för en virkad steek, som verkade helt görbar. Efter jag stickat färdigt den lilla koftan grabbade jag en virknål och lite restgarn, och virkade två kolumner med fasta maskor runt klippmaskan. Sedan tog jag ett djupt andetag, plockade upp saxen och gjorde DETTA:

Min första virkade steek. Mycket bra! #knittersofinstagram #knitting #stickning #steek

A video posted by Emma (@prettoemma) on

Japp. Bara klippte i den nystickade koftan som att det vore en helt normal grej att göra. Allt höll ihop, och den virkade steeken är dessutom riktigt snygg att se på. Titta bara, här är den steekade kanten framifrån:

20160424_090806

Bara en liten kedja av maskor avslöjar att här har något hänt. Viker man upp den lilla steekkanten syns detta:

20160424_090723

Inte en enda lös garnände någonstans. Jag har fyra års högskoleutbildning men kan trots detta inte för mitt liv förstå hur det här går till.

Och en bild på den färdiga koftan? Absolut.

20160425_184802.jpg

Har ni sett något så näpet någon gång?

Det var definitivt en lärorik upplevelse att steeka en kofta på det här sättet, och jag fick med mig en smidig teknik som jag kommer använda igen. Det går liksom inte att argumentera när resultatet blir såhär gulligt.

Islay KAL

Efter att jag stickat klart Juni, kände jag mig ganska oinspirerad. Jag hade ett par bakgrundssockor som jag stickade några varv på här och där, men inget större projekt. Efter ett par veckor av detta var jag i det närmaste desperat och dödligt uttråkad. Därför bestämde jag mig väldigt spontant att hoppa på den knit-along Gudrun Johnston dragit igång för sitt nya koftmönster, Islay. Det visade sig vara precis vad jag behövde.

Jag har inte deltagit i någon organiserad KAL tidigare, men det har varit riktigt roligt – både att följa andras arbete och bli påhejad själv. Kanske var det därför det tog knappt två veckor från uppläggning till fotografering av färdigt projekt? Eller så berodde det på att mönstret är alldeles förträffligt. Det svåraste med det här projektet har seriöst varit att komma underfund med hur en egentligen ska uttala Islay (FYI, det verkar vara eye-lah).

Att vara med i KAL:en har också gjort att jag varit bättre på att dokumentera arbetet med min kofta från början till slut. Det har varit riktigt roligt att se det här:

Bli till det här:

Och slutligen det här:

PS: Bilderna togs bakom sophuset hemma på gården. Livet som stickmodell är oerhört glamoröst.

Koftan stickas sömlöst nedifrån och upp, med förkortade varv för att forma ärmkullen. En i-cordavmaskning runt alla kanter ger en fin finish. Knapphålen är virkade öglor.

Jag är mycket nöjd med den färdiga koftan, och positivt överraskad av garnet – Gästrike 2-trådiga ullgarn från Järbo, som jag aldrig varit särskilt intresserad av tidigare. Jag fastnade för den här olivgröna nyansen och köpte garnet på vinst och förlust. Helt klart ett av mina bättre impulsköp: Garnet är mjukt, elastiskt och har fin glans. Där fick jag för mina garnsnobb-tendenser.

Knapparna i koftan är en historia för sig. Jag gick till den lokala garnbutiken, glad i hågen, men hittade inte riktigt något som passade. ”Men just ja, jag har ju den där knapplådan också!” sa då butiksägaren, och plockade fram en stor låda med vintageknappar hon fått av en kund. Jag hittade ett trettiotal knappar, inklusive dessa i pärlemor. Perfekt i storlek och färg. Det fanns precis fyra. *Glädjedans*

Så vad göra när ett koftprojekt varit så roligt och givande? Och en dessutom har massvis med garn kvar? Lägga upp en till likadan, givetvis. I något mindre storlek.

babyislay

Fortsättning följer.

En grön kofta och vårlängt

Nämen, vad är detta för alvisk uppenbarelse?

DSC_0304

Räds icke, det är bara jag! I min nyss färdigställda kofta, Juni av Linnéa Öhman. Jag fick privilegiet att teststicka koftan, och om jag inte minns fel släpps mönstret alldeles strax.

Löv i två kolumner pryder framstyckena, och ryggen är helt i lövmönstrad spets.Den perfekta vårkoftan – trots att den är stickad i ull är den ändå inte överdrivet varm. Resåren i nederkant och ärmslut tror jag kallas bruten vriden resår. Jag är mycket förtjust i den resulterande strukturen!

Garnet är Magasin Duetts Pop, ett fyrtrådigt merinogarn. Jag är inte van vid såhär mjuka garner men jo, visst är det trevligt. Färgen är också fantastisk, som nyutslagna björklöv. Inte för att jag har sett några sådana ännu i år, min kvalificerade gissning är att den jämtländska våren är ytterligare någon månad bort. Kanske är detta orsaken till att jag nyss slutförde ett par bladmönstrade vantar. Och beställde garn och mönster till en babydress med lövmotiv. Bra kvinna reder sin egen vår.

DSC_0345

Jag är mycket glad i min nya kofta. Jag kommer dock förstärka knappbanden med ett vävt band, träknapparna är lite tunga och bandet drar sig lite, vilket man kan se på bilden nedan. Och nej, bandet är inte lövmönstrat.

DSC_0327

Det är blommigt.