Cirkeln är sluten

För drygt två och ett halvt år sedan, när jag var i början av min stickkarriär och nyss upptäckt att det fanns stickbloggar, hittade jag av en slump Linnéa. I arkivet hittade jag den finaste koftan jag någonsin sett. Jag hade bara stickat en sjal och ett par sockor utan häl (varav den ena blev 12 cm längre än den andra av oklar anledning) innan men insåg att det var dags att up my game. Jag behövde den koftan. Det fanns bara en hake: Linnéa hade själv designat den. Det fanns inget mönster ännu, det kanske inte skulle göra det i framtiden heller. Det kändes såhär:

Men väntade gjorde jag. Jag hann sticka många andra koftor under tiden, och hade nästan glömt bort den magiska röda koftan när en bild på Linnéas instagramkonto fångade mitt intresse. Hallå, sa jag. Är det möjligtvis ett mönster på gång? När jag fick svaret att ja, så är det, är du intresserad av att teststicka? kändes det såhär:

Och nu, efter att kilometervis med garn passerat över mina stickor har jag den äntligen i min ägo. Den perfekta koftan. Och just det. Mönstret heter Emma. För att jag, enligt Linnéa, är ”en raring”.  Det får mig att dagligen känna såhär:

Och såhär ser min alldeles egna Emma ut:

Perfekt passform, ljuvlig design och massvis med vackra detaljer:

Fickor för småsaker, genialt utformad ärmkulle och så den vackra bården med integrerade knapphål. I-cordkanter som ett genomgående tema. Koftperfektion.

Stickad i dubbelt Magasin Duetts Supersoft, färgen Ember. Strax under sex nystan gick åt för storlek small. Stickor 4 mm. Jag älskardenälskardenälskarden. Och jag älskar stickvärlden, som är full av fantastiska människor. När jag tänker på det, känns det exakt såhär:

 

KNITTER OUT.

Annonser