Lära sig något nytt

Jag har fastnat i ett stim av bebiskoftor. Jag har en och en halv miniversion av Islay i gömmorna, sneglar längtansfullt på Wee Chickadee av Ysolda Teague, och häromsistens avmaskade jag en liten liten islandskofta, vilken detta inlägg kommer handla om.

Denna besatthet av att sticka små kläder till små människor har två huvudorsaker: 1. min kusin har precis blivit förälder till en helt ljuvlig liten skrutt, och 2. Bebiskläder är ett utmärkt sätt att öva på nya tekniker. Skulle något gå snett är det känslomässigt mindre förödande att ha förstört en tröja som bara tog några timmar att sticka, snarare än ett plagg i vuxenstorlek.

För någon månad sedan hittade jag ett par överblivna nystan lett-lopi i garnskåpet, och bläddrade igenom boken Knitting with Icelandic Wool (bra bok!) i jakt på inspiration. Jag fastnade för barntröjan Kría, som i original stickas runt, steekas med hjälp av symaskinssöm och sedan utrustas med ett (*konstpaus*) blixtlås.

Blixtlås i kombination med stickat inger mig oförklarliga känslor av vrede, avsky och kränkthet. Detta var alltså inte ett alternativ. Jag hade heller ingen symaskin vid tillfället, så det blev till att leta andra lösningar.

På Kate Davies blogg hittade jag en tutorial för en virkad steek, som verkade helt görbar. Efter jag stickat färdigt den lilla koftan grabbade jag en virknål och lite restgarn, och virkade två kolumner med fasta maskor runt klippmaskan. Sedan tog jag ett djupt andetag, plockade upp saxen och gjorde DETTA:

Min första virkade steek. Mycket bra! #knittersofinstagram #knitting #stickning #steek

A post shared by Emma (@prettoemma) on

Japp. Bara klippte i den nystickade koftan som att det vore en helt normal grej att göra. Allt höll ihop, och den virkade steeken är dessutom riktigt snygg att se på. Titta bara, här är den steekade kanten framifrån:

20160424_090806

Bara en liten kedja av maskor avslöjar att här har något hänt. Viker man upp den lilla steekkanten syns detta:

20160424_090723

Inte en enda lös garnände någonstans. Jag har fyra års högskoleutbildning men kan trots detta inte för mitt liv förstå hur det här går till.

Och en bild på den färdiga koftan? Absolut.

20160425_184802.jpg

Har ni sett något så näpet någon gång?

Det var definitivt en lärorik upplevelse att steeka en kofta på det här sättet, och jag fick med mig en smidig teknik som jag kommer använda igen. Det går liksom inte att argumentera när resultatet blir såhär gulligt.

Annonser

Islay KAL

Efter att jag stickat klart Juni, kände jag mig ganska oinspirerad. Jag hade ett par bakgrundssockor som jag stickade några varv på här och där, men inget större projekt. Efter ett par veckor av detta var jag i det närmaste desperat och dödligt uttråkad. Därför bestämde jag mig väldigt spontant att hoppa på den knit-along Gudrun Johnston dragit igång för sitt nya koftmönster, Islay. Det visade sig vara precis vad jag behövde.

Jag har inte deltagit i någon organiserad KAL tidigare, men det har varit riktigt roligt – både att följa andras arbete och bli påhejad själv. Kanske var det därför det tog knappt två veckor från uppläggning till fotografering av färdigt projekt? Eller så berodde det på att mönstret är alldeles förträffligt. Det svåraste med det här projektet har seriöst varit att komma underfund med hur en egentligen ska uttala Islay (FYI, det verkar vara eye-lah).

Att vara med i KAL:en har också gjort att jag varit bättre på att dokumentera arbetet med min kofta från början till slut. Det har varit riktigt roligt att se det här:

Bli till det här:

Och slutligen det här:

PS: Bilderna togs bakom sophuset hemma på gården. Livet som stickmodell är oerhört glamoröst.

Koftan stickas sömlöst nedifrån och upp, med förkortade varv för att forma ärmkullen. En i-cordavmaskning runt alla kanter ger en fin finish. Knapphålen är virkade öglor.

Jag är mycket nöjd med den färdiga koftan, och positivt överraskad av garnet – Gästrike 2-trådiga ullgarn från Järbo, som jag aldrig varit särskilt intresserad av tidigare. Jag fastnade för den här olivgröna nyansen och köpte garnet på vinst och förlust. Helt klart ett av mina bättre impulsköp: Garnet är mjukt, elastiskt och har fin glans. Där fick jag för mina garnsnobb-tendenser.

Knapparna i koftan är en historia för sig. Jag gick till den lokala garnbutiken, glad i hågen, men hittade inte riktigt något som passade. ”Men just ja, jag har ju den där knapplådan också!” sa då butiksägaren, och plockade fram en stor låda med vintageknappar hon fått av en kund. Jag hittade ett trettiotal knappar, inklusive dessa i pärlemor. Perfekt i storlek och färg. Det fanns precis fyra. *Glädjedans*

Så vad göra när ett koftprojekt varit så roligt och givande? Och en dessutom har massvis med garn kvar? Lägga upp en till likadan, givetvis. I något mindre storlek.

babyislay

Fortsättning följer.