Islay KAL

Efter att jag stickat klart Juni, kände jag mig ganska oinspirerad. Jag hade ett par bakgrundssockor som jag stickade några varv på här och där, men inget större projekt. Efter ett par veckor av detta var jag i det närmaste desperat och dödligt uttråkad. Därför bestämde jag mig väldigt spontant att hoppa på den knit-along Gudrun Johnston dragit igång för sitt nya koftmönster, Islay. Det visade sig vara precis vad jag behövde.

Jag har inte deltagit i någon organiserad KAL tidigare, men det har varit riktigt roligt – både att följa andras arbete och bli påhejad själv. Kanske var det därför det tog knappt två veckor från uppläggning till fotografering av färdigt projekt? Eller så berodde det på att mönstret är alldeles förträffligt. Det svåraste med det här projektet har seriöst varit att komma underfund med hur en egentligen ska uttala Islay (FYI, det verkar vara eye-lah).

Att vara med i KAL:en har också gjort att jag varit bättre på att dokumentera arbetet med min kofta från början till slut. Det har varit riktigt roligt att se det här:

Bli till det här:

Och slutligen det här:

PS: Bilderna togs bakom sophuset hemma på gården. Livet som stickmodell är oerhört glamoröst.

Koftan stickas sömlöst nedifrån och upp, med förkortade varv för att forma ärmkullen. En i-cordavmaskning runt alla kanter ger en fin finish. Knapphålen är virkade öglor.

Jag är mycket nöjd med den färdiga koftan, och positivt överraskad av garnet – Gästrike 2-trådiga ullgarn från Järbo, som jag aldrig varit särskilt intresserad av tidigare. Jag fastnade för den här olivgröna nyansen och köpte garnet på vinst och förlust. Helt klart ett av mina bättre impulsköp: Garnet är mjukt, elastiskt och har fin glans. Där fick jag för mina garnsnobb-tendenser.

Knapparna i koftan är en historia för sig. Jag gick till den lokala garnbutiken, glad i hågen, men hittade inte riktigt något som passade. ”Men just ja, jag har ju den där knapplådan också!” sa då butiksägaren, och plockade fram en stor låda med vintageknappar hon fått av en kund. Jag hittade ett trettiotal knappar, inklusive dessa i pärlemor. Perfekt i storlek och färg. Det fanns precis fyra. *Glädjedans*

Så vad göra när ett koftprojekt varit så roligt och givande? Och en dessutom har massvis med garn kvar? Lägga upp en till likadan, givetvis. I något mindre storlek.

babyislay

Fortsättning följer.

Annonser

En grön kofta och vårlängt

Nämen, vad är detta för alvisk uppenbarelse?

DSC_0304

Räds icke, det är bara jag! I min nyss färdigställda kofta, Juni av Linnéa Öhman. Jag fick privilegiet att teststicka koftan, och om jag inte minns fel släpps mönstret alldeles strax.

Löv i två kolumner pryder framstyckena, och ryggen är helt i lövmönstrad spets.Den perfekta vårkoftan – trots att den är stickad i ull är den ändå inte överdrivet varm. Resåren i nederkant och ärmslut tror jag kallas bruten vriden resår. Jag är mycket förtjust i den resulterande strukturen!

Garnet är Magasin Duetts Pop, ett fyrtrådigt merinogarn. Jag är inte van vid såhär mjuka garner men jo, visst är det trevligt. Färgen är också fantastisk, som nyutslagna björklöv. Inte för att jag har sett några sådana ännu i år, min kvalificerade gissning är att den jämtländska våren är ytterligare någon månad bort. Kanske är detta orsaken till att jag nyss slutförde ett par bladmönstrade vantar. Och beställde garn och mönster till en babydress med lövmotiv. Bra kvinna reder sin egen vår.

DSC_0345

Jag är mycket glad i min nya kofta. Jag kommer dock förstärka knappbanden med ett vävt band, träknapparna är lite tunga och bandet drar sig lite, vilket man kan se på bilden nedan. Och nej, bandet är inte lövmönstrat.

DSC_0327

Det är blommigt.

Blockning pågår

Jag har haft intensiva veckor. Jag har hunnit avsluta en kurs i klinisk psykologi och en kurs i motiverande samtal samt en hel hög med projekt som nu blockas på olika ställen i lägenheten. Hela mitt hem doftar av blöt ull.

I vardagsrummet ligger något grönt:

IMG_20160403_123039

Detta är ännu en teststickning för duktiga Linnea. Som vanligt är mönstret briljant. Knapparna är från min LYS Kaki i Åre, där jag köpte garn till den första halsduken jag stickade i vuxen ålder (blekrosa Drops Eskimo. Jag var arton och halsduken var en lite för kort ribbstickad evighetsvariant).

Strax intill ligger något triangulärt som varit på stickorna sedan i januari:

20160403_155836

Och till sist, i sovrummet, vilar detta MONSTER till sjal:

received_10209075904353652

Tack till Maria som kom förbi och tog bilden (som får mig att skratta varje gång jag ser den – något med perspektivet gör att jag ser ut som en minimänniska bredvid VÄRLDENS STÖRSTA SJAL). Jag hoppas innerligt att denna turkosa gigant hinner torka tills ikväll. Annars kan det leda till slitningar i mitt förhållande.

Apropå blockning: finns det något vettigt svenskt ord? Spänna ut fungerar ju om det är en spetssjal en har stickat, men för det mesta handlar ju blockning bara om att tvätta ett plagg och försiktigt forma det tills det ser ut som vaddetnuskavara. Visste ni förresten att engelskans blocking också är en teaterterm? Regissören ”blockar” scenen när hen bestämmer var skådespelare och rekvisita ska placeras, kort sagt ser till att allt är på rätt ställe. Inte helt olikt det stickare gör, med andra ord! Och nej, detta har jag inte upptäckt själv, utan läst i en av Stephanie Pearl-McPhees (Yarn Harlot) böcker. Läs dem, mycket underhållande.

Apropå blockning, del 2: Prata inte om att du ska ha ett ”block-party” runt icke-stickare. Då tror de att du lyssnar på indierock.

Cirkeln är sluten

För drygt två och ett halvt år sedan, när jag var i början av min stickkarriär och nyss upptäckt att det fanns stickbloggar, hittade jag av en slump Linnéa. I arkivet hittade jag den finaste koftan jag någonsin sett. Jag hade bara stickat en sjal och ett par sockor utan häl (varav den ena blev 12 cm längre än den andra av oklar anledning) innan men insåg att det var dags att up my game. Jag behövde den koftan. Det fanns bara en hake: Linnéa hade själv designat den. Det fanns inget mönster ännu, det kanske inte skulle göra det i framtiden heller. Det kändes såhär:

Men väntade gjorde jag. Jag hann sticka många andra koftor under tiden, och hade nästan glömt bort den magiska röda koftan när en bild på Linnéas instagramkonto fångade mitt intresse. Hallå, sa jag. Är det möjligtvis ett mönster på gång? När jag fick svaret att ja, så är det, är du intresserad av att teststicka? kändes det såhär:

Och nu, efter att kilometervis med garn passerat över mina stickor har jag den äntligen i min ägo. Den perfekta koftan. Och just det. Mönstret heter Emma. För att jag, enligt Linnéa, är ”en raring”.  Det får mig att dagligen känna såhär:

Och såhär ser min alldeles egna Emma ut:

Perfekt passform, ljuvlig design och massvis med vackra detaljer:

Fickor för småsaker, genialt utformad ärmkulle och så den vackra bården med integrerade knapphål. I-cordkanter som ett genomgående tema. Koftperfektion.

Stickad i dubbelt Magasin Duetts Supersoft, färgen Ember. Strax under sex nystan gick åt för storlek small. Stickor 4 mm. Jag älskardenälskardenälskarden. Och jag älskar stickvärlden, som är full av fantastiska människor. När jag tänker på det, känns det exakt såhär:

 

KNITTER OUT.

En orange sjal

I somras var jag i London med trevligt sällskap. Mellan alla museum vi besökte hann vi också inom garnbutiken Loop i Islington. Mycket trevligt, även om den inte riktigt nådde upp till mina högt ställda förväntningar (ett resultat av mycket intensivt hajpande från instagramkonton och bloggar jag följer). Jag kunde dock inte motstå att köpa ett par lyxhärvor, däribland en härva Madeline Tosh Sock i färgen Citrus – ett 100 % merinogarn i fingering-tjocklek med mycket twist och stuns. Under ett par höstveckor när det var extra grått, regnigt och allmänt eländigt omvandlade jag garnet till en sjal. Den blev dock blockad och fotograferad först i förra veckan. Skåden: Mountain Moss!

DSC_0197

DSC_0209

DSC_0217

DSC_0193

 

Bildernas gula ton är ett resultat av redigering – orginalbilderna var så blåtonade att jag såg ut som en kort person från Avatar. Det är svårt att ta bra bilder i snö.

Mönstret är föredömligt enkelt och välskrivet. Sjalen stickas från början som en vanlig halvcirkelsjal, i rätstickning och slätstickning med rätstickade ränder. Sedan stickas spetskanten på och ihop med övriga sjalen – många små och korta varv, alltså. Detta vägs i mina ögon upp av att en bara behöver maska av 14 maskor istället för 300-nånting. Avmaskning = själens fiende.

Jag använde stickor 3,75 mm och stickade upp i princip allt av mitt 100-gramsnystan (strax under 400 m). Under de sista trettio varven eller så var det mycket oklart om garnet skulle räcka. Jag gjorde en segerdans runt den lilla garnstump som var kvar när jag var i mål.

Garnet då? Jag stickar sällan med såhär lyxiga garner (en härva Tosh Sock kostar drygt 200 kronor), och jo, det var en rolig upplevelse. Mjukt, vackert och lättstickat. Det bästa var/är färgen – den  har ett otroligt djup och många fina skiftningar som inte riktigt syns på bilderna.

Januaris ravelryfavoriter

Januari har varit en fin stickmånad. Jag avmaskade två koftor, Belmont och en än så länge ofotograferad teststickning av duktiga Linnéas nya koftmönster. Däremellan har jag stickat ett par varv här och där på ett par bassockor, men mestadels ägnat mig åt att spana efter potentiella nya projekt på ravelry. Några av mina favoriter syns här nedan.

1. Sjalen Waiting For Rain av Sylvia Bo Bilvia

Img_6099_small2
Bildkälla

Det var längesen jag blev såhär peppad på ett sjalmönster. De flesta sjalar jag stickat har antingen spetsmönster över hela sjalkroppen eller en smal avslutande spetskant. Den här rätstickade modellen med revor av spetsstickning känns ny och rolig. Dessutom verkar sjalen ha den där formen som ligger så bra över axlarna. Sylvia Bo Bilvias mönster är dessutom i regel mycket välskrivna och lätta att följa.

2. Rhombille av Gina Röckenwagner

141215_pompom_16_shot_09_084-_small2
Bildkälla

Pompom Quarterly släppte nyligen en preview på det kommande vårnumret. Hela kollektionen är ljus och krispig (temat för numret är ofärgat garn – kul!), men mest fastnade jag för Rhombille, som med det nästan tredimensionella mönstret så att säga sticker ut (hahaha ordvits yassss). Älskar den vågiga nederkanten!

3. Laverne av Rachel Coopey

Lo_res_coopey_2315_small2
Bildkälla

I december köpte jag flera stickböcker som en tidig julklapp till mig själv. En av dem var Coop Knits 2 av Rachel Coopey, för att motivera mig själv att sticka upp allt tunt sockgarn jag har liggande.  Boken är fantastiskt fin, med sockor uppstickade i godisaktiga pastellfärger. Laverne är mina favoriter, med flätor i diamantmönster.

That’s all, folks.

 

 

 

Historien om när jag breakade the internetz (eller FO: Belmont)

Under jullovet stickade jag på en grå spetskofta i Magasin Duetts garn supersoft-garn.  Mönstret hette Belmont, designat av Gudrun Johnston. Det var mycket njutbar stickning, när jag gav upp idén om två decimeter vriden resår. Det gick bara inte. Efter fem varv på drygt 200 maskor suckade jag djupt, repade upp och började om med vanlig 2×2-ribbstickning. Efter en liten stund var jag övertygad om att jag faktiskt tyckt att vanlig resår är snyggare hela tiden faktiskt. Hurra för adaptiv preferensbildning! *ler psykologstudent*

Koftan blev klar på några veckor, tvättades och fick fina träknappar. Sedan skulle den färdiga koftan fotas. Jag gjorde som jag brukar – drog på ett snabbt lager rött läppstift, tvingade min sambo ta 200 bilder i varierande vinklar. Sedan förkastade jag alla utom två. Dessa lades upp på min ravelrysida, och en tog sig hela vägen till instagram.

belmont2

Den blev snabbt min mest likeade bild någonsin. Designern postade sedan min andra projektbild på sitt eget instagramkonto (hon bad om lov innan, såklart), och mitt följarantal tredubblades på några timmar. Och jag förstår fortfarande inte riktigt vad som hände.

Jag har alltid varit hemskt obekväm med att fotograferas, jag tycker inte om att se mig själv på bild och min inställning till mitt stickande är närmast äsch, inte är det nåt märkvärdigt. Så att hundratals främlingar uppskattar något jag gjort är surrealistiskt.

belmont1

Jag kan inte riktigt hantera det, som ni märker. Men jag tycker mycket om koftan. Det gick åt lite drygt 2,5 nystan av Supersoft i färgen Pebble, och jag använde 3 mm-stickor. Inga modifikationer bortsätt från den tidigare nämnda, att jag stickade resåren vanlig istället för vriden. Mönstret går att köpa separat på ravelry men jag rekommenderar starkt att införskaffa hela e-boken The Shetland Trader Book 2, jag äger den och den är fantastisk.