Historien om när jag breakade the internetz (eller FO: Belmont)

Under jullovet stickade jag på en grå spetskofta i Magasin Duetts garn supersoft-garn.  Mönstret hette Belmont, designat av Gudrun Johnston. Det var mycket njutbar stickning, när jag gav upp idén om två decimeter vriden resår. Det gick bara inte. Efter fem varv på drygt 200 maskor suckade jag djupt, repade upp och började om med vanlig 2×2-ribbstickning. Efter en liten stund var jag övertygad om att jag faktiskt tyckt att vanlig resår är snyggare hela tiden faktiskt. Hurra för adaptiv preferensbildning! *ler psykologstudent*

Koftan blev klar på några veckor, tvättades och fick fina träknappar. Sedan skulle den färdiga koftan fotas. Jag gjorde som jag brukar – drog på ett snabbt lager rött läppstift, tvingade min sambo ta 200 bilder i varierande vinklar. Sedan förkastade jag alla utom två. Dessa lades upp på min ravelrysida, och en tog sig hela vägen till instagram.

belmont2

Den blev snabbt min mest likeade bild någonsin. Designern postade sedan min andra projektbild på sitt eget instagramkonto (hon bad om lov innan, såklart), och mitt följarantal tredubblades på några timmar. Och jag förstår fortfarande inte riktigt vad som hände.

Jag har alltid varit hemskt obekväm med att fotograferas, jag tycker inte om att se mig själv på bild och min inställning till mitt stickande är närmast äsch, inte är det nåt märkvärdigt. Så att hundratals främlingar uppskattar något jag gjort är surrealistiskt.

belmont1

Jag kan inte riktigt hantera det, som ni märker. Men jag tycker mycket om koftan. Det gick åt lite drygt 2,5 nystan av Supersoft i färgen Pebble, och jag använde 3 mm-stickor. Inga modifikationer bortsätt från den tidigare nämnda, att jag stickade resåren vanlig istället för vriden. Mönstret går att köpa separat på ravelry men jag rekommenderar starkt att införskaffa hela e-boken The Shetland Trader Book 2, jag äger den och den är fantastisk.

Annonser

Lycksökare med oflyt

För drygt ett år sedan beställde jag ett garn- och mönsterpaket från duktiga Moods of Color. Hon stod för garnet, Anna/Playsweetmusic för mönstret, som kallades Fortune Seeker. Fina sockor med picotkant och twisted stitches, i en vacker guldorange färg, skulle bli den perfekta skolstickningen under hösten.

Det visade sig dock att min dator inte kan återge färg överhuvudtaget. Det jag trodde var en djup höstlövsnyans visade sig vara överstrykningspenna. Absolut inte en ful färg, men det var så långt från det jag trodde jag beställt att jag knölade ner garnet i en låda och ägnade mig åt andra projekt i ett år, tills jag kommit över chocken.

När jag väl började sticka hade jag riktigt roligt. Twisted stitches är ett oerhört lättsamt sätt att åstadkomma fläteffekt utan flätsticka, mönstret var logiskt och lätt att följa och garnet hade fina skiftningar som gjorde färgen något mindre skarp. När jag sydde igen tån på andra sockan kände jag mig riktigt nöjd. Och ungefär då började det gå åt skogen.

En picotkant kan göras på två vis, så vitt jag vet: Antingen med en picot-avmaskning, eller genom att sticka en hålrand som sedan viks, sys fast på insidan och bildar små uddar. På dessa sockor var det alternativ 2 som gällde. Jag vek mudden på första sockan dubbel, och sydde mycket noggrant fast den. Klappade mig själv på axeln, mycket belåten med att jag var så prydlig. Och sen skulle jag prova sockan. Den gick inte ens över halva foten.

Jag hade varit alltför noggrann, och inte tänkt på att en söm vid mudden på en socka rimligtvis måste vara lite stretchig. Med mina små, fina, stenhårda stygn hade jag skapat en socka som inte skulle passa på någon mänsklig fot någonsin. Jag svor lite, och började ta upp sömmen igen. Det gick bra tills jag var halvvägs ungefär. Då satt garnändan jag sytt med fast. Jättemycket fast. Så jag plockade fram den lilla vassa saxen för att ha något att peta med. Efter en liten stund kunde jag känna hur något släppte efter. Jag la bort saxen, och när jag tittade på sockan igen såg jag ETT STORT GAPANDE HÅL I TYGET. JAG HADE KLIPPT HÅL I MIN SOCKA. JAG = DET DUMMASTE SPÅNET I JÄMTLAND.

Det var bara att andas djupt, samla sig och försöka rädda vad som räddas kunde. Jag hade med mitt ivriga saxpetande nött av minst två trådar vad jag kunde se, och hålet var för oregelbundet för att maskstygn skulle hjälpa. Det fick bli något mellanting. Och det blev inte särskilt snyggt. Eller som min diplomatiska vän uttryckte saken: ”Tja… man ser ju att här har det hänt nåt”. Mmm. Precis.

Men trots detta TRAUMA, blev sockorna faktiskt riktigt fina när jag fäst picotkanten och blockat dem lite lätt (insidan är ett härke, men jag orkar inte bry mig). Så fina att jag hade dem på mig på självaste julafton. Lagningen hamnade turligt nog på baksidan, så jag ser den aldrig. Men den fungerar ändå som en påminnelse. Om att absolut, absolut inte anfalla min stickning med vassa föremål bara för att jag är otålig.

dsc_0039_medium2

Här ser man de fina mönstrade hälarna. På den vänstra sockan kan man också se lagningen uppe vid kanten. Tack och hej.

Grå januari

När himlen är jämngrå, sjön täckt av dimma och temperaturen kryper nedåt minus 10-strecket är det faktiskt ganska skönt att bara embracea den allmänna stämningen. Sticka lite på en grå stickning, tassa runt i grå sockar och inte göra så mycket väsen av dagen.

(OBS! Klickbara bilder!)

Koftan jag har på stickorna just nu heter Belmont och är designad av Gudrun Johnston. Köpte hennes bok The Shetland Trader 2 som en tidig julklapp till mig själv, och denna kofta har varit min jullovsstickning. Än så länge har det varit mycket njutbart. Garnet är Magasin Duetts Supersoft i färgen Pebble. Magiskt drygt garn – jag har  bara en halv ärm och halskant kvar att sticka och har inte använt mer än 2.5 nystan.

Sockorna är från längesen, mönstret heter Gladys och är designat av General Hogbuffer. Gratismönster! Enkel och dubbel mosstickning, strukturmönster med aviga maskor och tjusig häl (som dock inte syns på bilden. Att ta bilder på sina egna fötter är svårt).

Stickambitionerna 2016

Jag brukar inte ha några nyårslöften (känns inte det som något folk höll på med på 90-talet?), men vad gäller stickning brukar jag ändå försöka sätta upp några mål för att undvika att fastna i att sticka samma sorts projekt hela tiden. Som till exempel november och december 2015 då jag stickade fem par vantar. Varav två par exakt likadana. Jag gav bort allihop. Till en frusen bläckfisk.

Förra året hade jag två ganska odetaljerade mål: Jag ville bli bättre på flerfärgsstickning, och sticka fler tröjor. I mina ögon uppfyllde jag dessa mål med råge, och allt liksom kulminerade i koftan Vera.

*Torkar glädjetår*

Detta år tänkte jag ha något mer specifika målsättningar, nämligen dessa:

  1. Sticka fler tröjor/koftor i tunnare garn. Som det är nu använder jag mina tre islandströjor absolut mest av mina hemstickade plagg, och ibland blir det väl varmt. Fairchild av Bristol Ivy är fin, Hitofude av Hiroko Fukatsu likaså. Jag drömmer också om Dianna Wallas Ebba men är osäker på vilken färgkombination jag skulle vilja ha.
  2. Våga sticka plagg som inkluderar sömmar! Jag har kategoriskt undvikit alla mönster som innebär mer sömnad än några maskstygn under vardera ärm, men nu ska det bli ändring. Det kan ju inte vara helt omöjligt? Eller?
  3. Sticka upp garn som legat i stashen i flera år för att jag tyckt att ”det är för fint för att sticka med”. Detta är dålig logik.
  4. Köpa mer lokalt/småskaligt/ekologiskt/indiefärgat garn och mindre från stora företag.
  5. Inte svara ”MEN DET ÄR ETT FEL HÄR” varje gång någon säger ”Har du stickat den?! Vad fin!”
  6. Stickblogga mera. Och inte bara för att få använda den i mina ögon briljanta nya inläggskategorin ”Knitflix and chill”.

Vad är era ambitioner?